Det är inte misshandel jag visar upp här utan andra behandlingen i kampen mot Stikks öronskabb.
Inte uppskattat av honom just nu men i det långa loppet så är jag säker på att han uppskattar mina ansträngningar.
Man bör inte skratta. Det är inte schysst. Men i det här fallet finns förståelse för enstaka frustningar som man eventuellt inte kan hålla inne. Men då bör man i efterhand med känsla uttrycka "men stACKars lille killen". Då är allt ok igen.
Det är sådan här tillfällen jag starkt gillar att Stikks är en mer make love än make war typ av katt. Med en hellre fly än illa fäkta mentalitet. Hade han varit katthonan (hondjävulen) jag växte upp med så hade han vänt sig om och prylat skiten ur mig.
Garanterat.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar