Älskade killen. Jag önskar att jag hade fått chans att säga adjö. Men jag är glad för att vi träffades för inte allt för länge sen, på Saras student. Imma hade lämnat mig bara en månad tidigare och såret i mitt hjärta var fortfarande vidöppet. Det var så skönt att få krama om dig, och få säga tyst i din päls att det var meningen att Imma skulle varit med men att hon inte klarade att hålla sig kvar längre. Och då rann tårarna igen. Nu har du också vandrat din väg och lämnat oss kvar här, och även om vi vet att tiden kommer och vi vet att det är oundvikligt, så är sorgen och smärtan skoningslös. Men jag ångrar inget.
Vi kommer minnas er alltid älskade vänner. Tro inget annat.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar