Nu vill jag inte ropa hej innan jag är bortom regnvädret men jag kan inte låta bli att greppa efter halmstrån. Jag mår faktiskt lite bättre idag. Faktiskt. Allmänna spänningar i huvudet sitter kvar och jag blev anfådd av att bara cykla i lagom takt till läkaren, men jag känner mig inte helt sänkt.
Jag ler när lammet myser så fint med Stikksekatten (Ola-Conny Lillefar, Ove, Glen, Bov och alla andra namn han får stå ut med varje dag, mest tack vare husse), jag orkar prata med folk och jag kan faktiskt själv helt spontant bidra med nåt att säga.
Det värsta är nog över nu. Bara att vänta ut resten och försöka hålla mig lugn och inte spralla iväg den lilla energi jag lyckats skrapa ihop så här långt. Jag blir ju så överlycklig när jag känner att jag börjar likna mitt gamla jag igen så jag snudd på hjular runt och tjoar i glädjefnatt. Och varje gång jag gör det så tar energin slut på tio minuter. Typiskt.
Så.
Lugn nu.
För övrigt så sitter vi här hemma med korsade fingrar och hoppas på att katten har spolmask. Har han det så är hans magproblem lösta med en enkel avmaskning. Har han det inte så blir det farbror veterinären med ännu en magproblemsindivid. Tur han är söt, kattaskrället.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar