Jag är en Animal Protector

Den här lilla tidningen droppade nyss ner i brevlådan. I den fick jag se bilder på djuren som fått sitt liv tillbaka efter att jag och många många andra engagerat oss.

Hundra kronor går via autogiro från mitt konto varje månad till WSPA och även om jag inte har superfett med pengar just nu så är det här inget jag kan bortprioritera.

Bara titta på fröken brunbjörns mys i solen liksom. 

Tidigare har hennes och hennes likars liv bestått av att vara föremål för människors olika sätt att tjäna pengar. Dom har använts i björnhetsningsarenor där dom attackerats av tränade hundar, och ofta har dom fått både tänder och klor utdragna så att de inte ska ha en chans att försvara sig.

Utdrag ur tidningen:

En av de som varit med och tagit hand om både de nya och de gamla invånarna i reservatet är 29-årige Malik Sarwar, som är chef över reservatets dagliga arbete. Han förklarar att björnarna ofta har svåra skador när de kommer till reservatet - vanligt efter hundattackerna är inflammerade läppar och trasiga eller ibland helt avslitna nosar.

Så fruktansvärt mycket inte okej.

Och har man någonsin sett lyckligare åsnor? De har överbelastats, fått gå hungriga och slavat utan tillsyn av skador och sår år ut och år in. Nu springer dom omkring tillsammans i dadelplantager och bara njuter av livet. Alldeles varm inombords blir jag!

Det gör mig gott att bidra. Även om jag måste erkänna att jag ofta inte tittar eller läser utskicken jag får. Jag förlorar hoppet om världen och vill bara lägga mig i ett hörn och gråta, och hur mycket nytta gör jag då?

Nej, jag läser om framstegen och fortsätter skänka pengar. När ekonomin blir bättre så kommer jag skänka mer.