Farväl goaste Echokillen. Hälsa Imma att jag älskar henne.

Mammas följeslagare de senaste elva åren, schäferhanen Echo, ska på torsdag kväll få somna in. En stor malign tumör växer i halsen på honom och börjar pressa på hans andningsvägar.

Mamma var precis nere och hälsade på och just den här enda gången hade hon inte honom med. Han har alltid följt med henne annars. Innan hon åkte ner så undrade jag om hon inte skulle tänka om och ta med honom i alla fall. Han är ju gammal nu och jag sa att jag var rädd för att jag inte skulle få se honom nåt mer. Men nä, sa mamma, han ska nog hålla ett bra tag till.

På Hundfjället i Sälen 2006. Imma, jag och Echo.

Men det gör han inte, gamle mannen. Veterinären sa att de kunde operera honom, men det fanns ingen garanti för att det skulle falla ut väl och dessutom så skulle det bli en väldigt jobbig tid för honom. Hennes rekommendation till mamma var att låta honom slippa och istället ge honom möjlighet att få somna in utan ångest och smärta.

Högst upp på fjället 2006

Det är det enda rätta. Att behålla honom och tvinga honom igenom en massiv operation med blodtransfusion, ont, flera dagars inläggning på sjukan och sen strålning på det - nej. Det är inte okej gentemot Echo. Han är värd att få ha det så bra som möjligt, och han har haft elva fina år tillsammans med mamma, min syster Sara och Göran. Så på torsdag är det dags.

Echo med absoluta bästisen Kola.

Det är fem månader sen jag fick gå igenom samma sak med Imma och jag vet så väl hur dom känner sig. Förnuftet vet om vad som ska ske och visst är man sorgsen, men man förstår det inte förrän precis när vännen somnat in och själen lämnat kroppen. Det är då det slår en med full kraft.

Bus på Mälarisen januari 2010

Vi har haft massor med härlig stunder med Echo. Som åren när jag, mamma, Imma och Echo åkte till fjällen tillsammans en vecka under september månad. Det var nog bästa veckan på året för hundarna. För oss också för den delen.

Nu när mamma var nere så fick hon en väldigt försenad födelsedagspresent. En fotobok som jag mekkat ihop av våra år i fjällen. Över hundra bilder på hundar, natur och en och annan på oss tvåbeningar. Inte så många dock, hundarna och naturen var viktigast. "Ännu så mycket mer betyder boken nu, och att jag fick den just nu."

Boken heter "Fjällenveckorna med Imma & Echo; mamma, dotter och älskade hundar" och på sista sidan har jag skrivit följande:

"Tack älskade hundar för alla fina år vi fick mer er

och alla härliga promenader vi hade tillsammans.

Ni har förgyllt våra liv.

/Nina 26 maj 2011"

Ta hand om varandra, ni två. Ni kommer alltid vara älskade.