Innan jag blev dålig (för er som inte vet så blev jag sjukskriven för utmattningsdepression i augusti 2008 och igen december 2010) så drömde jag alltid härliga positiva drömmar. En som återkom med jämna mellanrum var att jag var ute och sprang, med ett stort leende på läpparna, jätteglad och upprymd. Inte joggade alltså utan jag sprang med långa vägvinnande steg och jag tröttnade aldrig. Jag blev aldrig anfådd eller tung i stegen, utan varje steg var som det första. Och i drömmen så susade städer, berg, öknar och skogar förbi och jag tänkte, i drömmen, hur underbart det var att vara så full av energi, att jag kände att jag kunde springa hur långt som helst och jag var så lycklig. Så fullständigt upprymd och lycklig. En annan återkommande dröm var att jag befann mig på ett badhus och dök i en bassäng som var djup som havet och att vara där innebar en känsla av absolut frid och totalt lugn.
Dom drömmarna har jag inte haft på väldigt länge. Nu är det tyvärr bara den ena hemskheten efter den andra.
Igår natt drömde jag att lammet släppte in en kattfamilj bestående av mamma och pappa katt samt deras x antal skruffiga och magra ungar. Ungarna behövde mat för att dom skulle återhämta sig och mamman med efter att ha diat sina ungar på alldeles för lite mat själv, men pappa katt... Det första jag lade märke till var att hans vänstra framtass var alldeles söndertrasad och väldigt infekterad. Han stödde knappt på den och tog sig fram värdigt, men långsamt. Sen blev det värre, och som alltid i drömmar ännu mer bisarrt. Plötsligt var det inte bara hans tass som var sönder utan han hade ett hål rakt in i huvudet 0_0. Hans ansikte var alltså intakt men mellan öronen såg man rakt in i hans kranie - som var tomt. Han var inte läskig eller zombieaktig, eller som en katt som återuppstått på jurtjyrkogården (ref till er ungdomar som inte vet att det är en skräckfilm från åttiotalet http://www.imdb.com/title/tt0098084/ ) utan bara väldigt lugn och tillgiven. Och jag fick panik inombords för hur han måste ha lidit och började leta runt som en tok efter en veterinär som kunde avliva honom så att han skulle få ro äntligen. Hål rakt in i huvudet och ingen hjärna = inte så stora framtidsutsikter liksom. Där någonstans tar drömmen slut.
Samma natt eller möjligtvis på dagen när jag tog en tupplur drömde jag att jag åkte en buss på väg hem. Vi körde längs en motorväg som inte var särskilt rak utan svängde rätt så mycket både hit och dit. Chauffören måste ha varit på ruskigt dåligt humör för han körde alldeles för fort och saktade inte in i kurvorna vilket han verkligen behövde göra. Bussen krängde men höll sig fast på vägen en bra bit in i resans gång men till slut i en vänstersväng pressade han bussen för hårt och den börjar kasa i all världens fart snett ut till höger. I fasa satt jag där och såg havet komma närmare och närmare och jag minns att jag tänkte snälla, snälla låt oss stanna innan vattnet men det gör vi inte utan vi far ut över räcket bussen landar med en smäll i vattenytan. Förunderligt nog så ligger bussen rättvänd och folk trängs som tokar för att få upp nödutgångarna och ta sig ut. Det går till slut, alla kommer ut oskadda och klarar sig och där är drömmen slut.
I natt har jag drömt jobbdrömmar igen, det gör jag nästan varje natt. Jag är för sen, jag har inte rätt utrustning med mig, jag är på fel ställe på fel tid, allting är kaos, bilen har jag glömt bort var jag ställde den, jag krockar bilen, någon galning drar kniv osv osv. Men mest handlar det om att jag glömt bort tiden och i panik inser att jag är jättesen till en stängning. Panik och stress och ångest, det är vad dom drömmarna är fyllda av. Nu när jag är sjukskriven händer det ofta att jag drömmer att jag blir tillfrågad om jag kan komma in och jobba för att täcka upp en vakans och jag säger ja eftersom jag inte har något bättre för mig ändå. Men väl på plats så slår det mig att jag ju är sjukskriven, jag får faktiskt inte vara där och hur tusan lyckades jag sätta mig i den sitsen igen?? Ångest. Fullkomlig panik och ångest.
Så är det natt efter natt. Jag undrar om det är därför jag vaknar och fortfarande känner mig helt slut, även om jag tekniskt sett sovit de åtta timmar jag behöver.
Men en sak vet jag. När mina glada energifyllda drömmar är tillbaka så vet jag att jag på riktigt mår bra igen och jag längtar dit. Gud så jag längtar dit.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar