Jag hoppas verkligen inte det. Men med tanke på den här familjens historia gällande magsjuka så börjar vi undra när lille katten vi fick hem för tre veckor sen också är kass i buken. Och har varit det sen han kom hit.
Nuförtiden höjer ingen på ögonbrynen om man säger att man har problem med magen. Förr kunde det vara något som var lite pinsamt, något man kanske inte sa högt bland folk, men nu är var och varannan människa på något sätt känslig i magen. Var och varannan hund också kanske man ska säga och det gällde ju definitivt för Imma. Stackars tjej. Och nu visar Stikks upp väldigt snarlikt beteende; han är alltid hungrig, även om han nyss ätit så råtigger han mat från oss som om han inte fått nåt att äta på två dagar och det han lämnar efter sig i lådan luktar allt annat än hallon och har minst sagt ofast form.
Så jag undrar. Vilar det en förbannelse över oss? Är det något jag gör? Kan min dåliga mage på något mystiskt sätt uppfattas av hans nervsystem och på så vis bli smittat? Jag vet fan inte. But this ain't what I signed up for. Suck.
I övrigt är Stikks en väldigt go kille. Han växer och har fint hull, verkar inte undernärd på något sätt förutom hans galna tiggande. Han är mysig och ligger gärna i famnen och är allmänt en väldigt trevlig liten kille. Men herregud, en magsjuka till?? Innan Imma har jag haft ett djur som blivit sjuk och hon drabbades av kattpest. Det låter hemskt men med lite medusin och 250 ml saltlösning insprutat under nackskinnet så hämtade hon sig snabbt. Jag växte alltså upp på landet så vi hade m å n g a katter genom åren, och som sagt, en av alla dom blev sjuk. Så kom Imma med sin kroniska tunntarmsinflammation. Ingen hit. Dyrt specialfoder, regelbundna kontroller hos veterinären (tack och lov för försäkring!) dyr medicin och allmän oro plus att hon troligtvis aldrig kände sig mätt stackarn. Mer hysteriskt tiggig hund har jag aldrig varit med om och då menar jag inte "jag är lite sugen" tiggig utan "snälla jag dör av näringsbrist"tiggig. Inte alls kul.
Stikks beter sig likadant. Och jag har aldrig varit med om en katt som beter sig på det viset runt mat, som försöker kasta sig upp på ens talrik för att glufsa i sig så mycket han bara hinner innan han blir bortjagad.
Idag ska vi iväg till djurapoteket för att köpa nåt pulver att strö på maten som ska stabilisera dåliga magar. Så ska vi köpa mat där också, burkmat som är extra snäll för magen och hoppas på att han stabiliserar upp sig.
Snälla. Inte ett djur till med kroniskt dålig mage.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar