Då var det bökiga gjort, bara det jobbiga kvar

Men det menar jag att allt det praktiska har blivit ordnat och förberett, nu väntar bara det onda. 

Jag tog en fika med Andrea inne i stan och hennes sprallfåne till schäfer Brix fick följa med för lite väl behövd miljöträning. Minsta ljud uppmärksammar han, alla rörelser följer han och han utnyttjar alla möjliga tillfällen som en ursäkt för att resa sig upp och se sig om lite. Som en sann två-åring. Jobbigt för Andrea stundtals, men jag som inte är matte kan bara njuta av honom och hans livlighet. Som att vara mormor ungefär, man tar del av det positiva men jobbet slipper man undan.

Efter fikan tog vi både Brix och Imma med oss ut till Lödde där vi hämtade upp avlivningsvätskan. Efter många om och men hade veterinärerna fått kontakt med varandra och kommit överrens om att min något udda lösning på situationen kändes bra för båda parter. Jag drog en lättnadens suck men blev snart överraskad av ett plötsligt hugg i hjärtat. Problem vill man ju aldrig ha men det tog fokus från det som faktiskt ska ske. Så fort problemen var undansopade så fokuserade min hjärna åter på varför allt detta gjorts. Imma som varit min ständiga följeslagare de senaste sju åren ska snart lämna mig ensam. Min resa ska fortsätta men hennes måste ta slut. Det känns inte rätt.

När vi ändå var ute i Lödde så tog vi en tur med hundarna i Lödde sandskog. Imma fick låna Askas munkorg och Brix hade sin egen. Imma är ju en liten kärring och det bevisade hon flertalet gånger då Brix kom för nära mig och vid ett tillfälle när hon tyckte han gick för hårt åt Andrea också. Glad ska hon vara för att jag känner henne så väl för annars hade nog Brix ätit upp henne när han väl tröttnat. Men muttrandet varade nu bara nån sekund och sen sprang dom glatt vidare tillsammans. Det var en skön tur, riktigt skönt att ge lilla gumman en fin tur trots dagens allvar.

Halvan och Helan...