Det har gått en vecka sen Imma somnade in. Jag kan inte fatta att tiden fortsatt att gå medan jag stått stilla. En hel vecka och hon har inte varit här, det verkar mest befängt. Och konstigt. Men jag vet att jag fattade rätt beslut och jag vet att jag gjorde rätt i att kämpa för att hennes sista dag skulle komma redan i onsdags och inte en vecka senare. Sett i efterhand så var tecknena så väldigt tydliga. Hon må ha velat mer, men hon mådde så dåligt att hon inte längre orkade hålla fasaden uppe.
Sista kvällen när vi gick och lade oss så pussade jag som vanligt henne godnatt och så kröp jag upp i sängen där sambon redan låg. Jag gjorde ingen sak av det för jag ville att allt skulle vara så normalt som möjligt för henne, så hon inte började oroa sig för att jag betedde mig underligt. Men efter bara någon minut så kom hon till sängen, klev raka vägen upp och lade sig i en liten kringla emellan oss. Hon har aldrig sovit i sängen så länge jag och sambon bott ihop, däremot har hon kommit upp en sväng på morgonen för att ha morgonmys. Men att sova i sängen var hon inte intresserad av. För varmt, gissar jag. Och så var väl vi i vägen. Men denna kvällen valde hon själv att sova nära oss, tillsammans och tryggt. I en kringla med trötta ögon. Framåt tidiga morgonkvisten vaknade jag av att hon tog sig ner från sängen och en stund senare hörde jag hur hon kräktes. Och jag vet sen tidigare erfarenheter att när hon kräks, då är hennes mage i riktigt dåligt skick.
När jag efter ett par timmars sömn till vaknade och klev upp så låg hon i soffan. I en kringla. I vanliga fall låg hon alltid utsträckt och medan soffan var skön en stund så blev hon nog alltid för varm för hon klev snart ner och lade sig på golvet istället. Men inte denna dag. Denna dagen fick jag ingen morgonhälsning, hon låg kvar i soffan och lyfte inte ens på huvudet. Hon tittade på mig, det var allt. Hon måste ha mått så dåligt.
Det var plötsligt så tydligt och klart att det inte längre var upp till mig att bestämma en dag då Immas liv skulle ta slut, utan att veta om hon var redo för det eller inte. När jag väl under helgen fattade och beslutade att jag skulle ringa veterinären på måndagen så kände jag inga tvivel. Nu var det dags och det var bråttom, för jag lovade henne från första början att jag skulle se till att hon skulle få slippa lida i onödan och det löftet skulle inte brytas. Med tanke på hur mycket sämre hon mådde från söndag till måndag, från måndag till tisdag, och från tisdag till onsdag så var det helt klart dags. Det gick så fort på slutet, så väldigt fort.
Det uppstod en mängd problem och det var ett fasligt farande hit och dit för att se till att Immas sista dag blev precis så bra som jag alltid tänkt att den skulle bli, för henne. Och i efterhand för mig. För jag vet att hon tyckte att sista dagen var en toppendag.
När vi klev utanför dörren piggnade hon helt magiskt till. Ute kunde hon tränga bort det dåliga och så länge hon höll igång så var hon lycklig och glad. Vi gick en dryg timme innan vi skulle vara hos veterinären, och med en halvtimmes promenad dit så hade vi en halvtimme över för en liten picknick och lite kasta pinne. Jag hade dessutom med en liten plastpåse med gurka och vindruvor och dessa fick hon mumsa obegränsat på. Lilla veggo-Imma var redan i sjunde himlen av bara den saken. Sen hittade vi en lekplats där hon fick klättra upp för stegen och gå över hängbron och åka rutchkana. Även det på hennes topp-tio lista.
Till slut blev klockan tolv och vi gick in på lilla privatkliniken Animera där veterinären Torsten huserar. Det fanns folk där, med två små hundar och två katter. Men Imma lade sig bara på golvet vid mina fötter och tittade med spetsade öron in mot rummet där dom höll hus, och sen tittade hon nyfiket på dom när dom gick förbi oss på en halv meters avstånd på väg ut. "Men gud så söt hon är" utbrast kvinnan när hon fick syn på Imma, och hennes ögon lyste verkligen när hon sa det. Ända in i slutet föll folk för hennes näpna uppsyn, att en schäfer kunde vara så söt... Jag log och skrattade och sa tack, det tycker jag med, och låtsades inte om varför vi var där.
En timme tidigare hade jag gett Imma tre små lugnande tabletter så att hon inte skulle bli stressad i sin sista stund i livet. Det gick inte att märka av förrän vi var ensamna kvar med Torsten för först då började Imma slappna av lite grand och tabletterna fick en chans att verka. Sett i efterhand så tror jag i och för sig att dom nog inte hade behövts, för hon var väldigt bekväm och trygg och riktigt glad över att se Torsten. Om inte det är ett gott betyg till en veterinär så vet jag inte vad. Det första han gjorde var att ge henne lugnande i nacken, och det gjorde han innan jag ens hade reagerat. Jag släppte henne lös där inne som jag alltid gjort och medan dom hälsade på varann så satte han sprutan och hon stod still tills det var klart, sen kom hon glatt tillbaka till mig igen.
Snart började hon bli riktigt groggy. Hon låg vid mina fötter och tittade mig djupt in i ögonen med sånt lugn, tillit och kärlek att jag var säker på att hon svävade på små rosa moln. Precis som jag ville att hon skulle göra. Men då kunde jag inte hålla det ifrån mig längre, varför vi var där, och tårarna började forsa på mig. Jag ursäktade mig för att gå bort till toaletten och försöka skärpa till mig då jag hör Nebbe och Torsten säga till Imma att hon ska stanna och vänta där för att matte snart kommer tillbaka. Men när jag vänder mig om och tittar ser jag hur hon kämpar sig upp på bambi-ben och fyllevinglar efter mig hela vägen in på toaletten som hon inser var ett jäkligt litet utrymme, vänder om igen och kollapsar på golvet utanför istället. Lycklig. Där kunde jag inte låta bli att le för gud så underbart söt hon var där hon låg, nöjd med att ha koll på var jag höll hus nånstans, även om hon inte hade en aning om var det var överhuvudtaget. Men resa sig igen det orkade hon inte, nu fick jag faktiskt bestämma mig. Så jag tryckte in händerna in under henne och var helt säker på att hon då i alla fall skulle försöka resa sig så jag kunde lyfta upp henne. Men icke. Jag tror att hon för sitt inre nynnade på hundarnas motsvarighet till någon av våra groggvisor, för hon gjorde inte en min när jag kämpade mig upp i ståendes position med henne på rygg i min famn med alla fyra benen spretandes hejvilt upp i luften och tungan lallandes utanför munnen.
Strax därefter skedade hon och jag på golvet tillsammans och hon var så trött så trött. Hon orkade bara minimalt anstränga sig att notera att han satte en nål i benet på henne, men hon brydde sig inte. Inte heller stunden innan när han rakade lite på benet, men som jag sa, hon är ju faktiskt väldigt van vid att bli rakad...
Hon somnade fint inom några minuter. Ingen dramatik, ingen stress, ingen oro. Bara rosa moln, kärlek och lycka. Precis som jag ville att hon skulle ha det. Kvar fanns jag och Nebbe med våra tårar, saknad och sorg. Men Imma mår inte dåligt längre och jag har gjort min plikt som närmsta anförvant. Jag har sett till hennes bästa och hållit mitt löfte och det är jätteskönt. För sorgen är självklar och oundviklig, men såren kommer att läkas, måhända med ett ärr. Men dåligt samvete och självanklagan hade jag fått leva med hela livet och det hade varit svårt att stå ut med.
Dagen efter besökte jag en god vän. Det var bestämt sen innan men jag ville inte avboka för att sitta hemma ensam var det sista jag ville göra. Så vi hade en trevlig stund. Vi pratade om allt utom dagen innan för jag ville låta mitt stackars värkande huvud få en paus från sorgen. Efter det kom jag in till stan där de sålde massa växter på stortorget. På ren impuls tog jag mina snudd på sista slantar och köpte en stor vacker blommande sak som heter Curcuma. Den har omsorgsfullt planterats om och står nu i fönstret, med Immas bärstenshalsband och pälstuss bredvid. Det känns som om jag på något vis tar hand om henne när jag pysslar med växten. Som att det är nån form av psykologisk coping-stategi, att jag överför lite av mina känslor och omhändertagandebehov till blomman. Och om det nu är så, att hon finns i en himmel eller hennes själ finns kvar och hon ser mig nu, så vet hon att jag inte har glömt bort henne. För det vill jag aldrig att hon ska tro.
Hej älskade Nina!
SvaraRaderaSå fint du har skrivit om lilla Immas sista tid i livet,det är så svårt att förstå att hon inte finns mer och tårarna rinner hela tiden när jag läser.Tänker så mycket på dig.
kramar från mamma