Mycket att säga efter uppehållet

Var ska jag börja. Jag hade så mycket jag tänkte skriva men nu är det helt tomt i huvudet. Men på tal om tomt i huvudet så har jag börjat fundera på om jag skulle starta upp en blogg till, och recencera filmer jag sett. Mitt minne är så dåligt att jag efter bara några dagar efter att ha sett en film knappt kan minnas vad den handlar om. Eller att jag sett den överhuvudtaget. Minnet är inte så dåligt vad gäller allt tack och lov men just filmer fastnar väldigt dåligt. Så en kort beskrivning om handlingen och vad jag tyckte om den, och nåt form av betygsystem skulle nog vara bra, och kan kanske vara till glädje för någon annan också.

På onsdag ska jag åka till Ystad. Jag var på en cellprovskontroll för ett tag sen, och resultatet visade positivt för cellförändring. Det kan betyda precis vad som helst och jag oroar mig inte i förtid, men ett nytt och mer omfattande prov måste nu tas. Eftersom det är långa köer i Lund så måste jag ta mig till Ystad där dom tydligen har överkapacitet. Men det gör inget. Så länge jag har mp3an full med bra musik så kan det bli en mysig tur. Hemresan blir nog mindre kul och närmaste tiden därefter likaså. Man kommer tydligen ha ont efteråt, ganska rejält. Och hela två veckor efter får man inte ligga så det är nog en rätt bra bit dom ska skära av :-/ Jag vill inte...

Den andra maj blir nästa operation av, men den här är självvald. Jag ska till Citadellkliniken i Landskrona och undergå plastikkirurgi! Inget stort ingrepp men jag kommer att bli av med ett stort irritationsmoment som har varit i vägen hela mitt liv. Jag ska liposculptera bort mina ridbyxlår. Fettsuga, helt enkelt. Jag pendlar upp och ner ca tre kilo och 80 procent av viktökningen sätter sig på yttersidan av låren. Det praktiskta problemet med det är att dom futtiga tre kilona gör att jag inte kommer i mina byxor längre och kjolarna passar inte längre alternativt kasar upp när jag går. Det förändrar verkligen min kroppsform. Jag har tänkt på det här länge, i alla fall sen jag var 20 år gammal och alltså över tio år nu, så detta är verkligen inte ett impulsinfall. När skatteverket meddelade mig att jag skulle få tillbaka nästan 17000 kronor så kände jag att det var dags att slå till. Jag har inga lån som behöver prioriteras, inget direkt som jag behöver köpa och inget som behöver sparas ihop till - så varför inte. Nu gör jag något som kommer vara i hela livet, och om inte detta kan kallas investering i livskvalitet så vet jag inte vad. Det är idag två veckor och en dag kvar och jag längtar. Det ska bli så häftigt!!

Jag oroar mig för Imma. Som vanligt. Jag misstänker att den höga kortisondosen hon nu går på är något hon måste ha för att magen ska fungera. Veterinären har lagt upp ett sänkningschema för att få ner dosen och jag tror inte att vi kommer att kunna sänka mer än ett steg, om alls det. Från 1,25 tablett per dag vill hon att vi ska sänka till typ en halv tablett varannan dag. Redan vid 0,75 tablett per dag så visar hon tecken på ont i magen och hon fiser... något fruktansvärt. Mitt dilemma är klart. Jag tänker inte hålla henne kvar om hon går och har ont hela tiden, men hur vet jag säkert hur hon mår? Hon är ju verkligen inte en klemig jycke, hon piper definitivt inte för minsta lilla. Så när man kan se på henne att hon har ont i magen, hon ligger ner alldeles dämpad med ledsna ögon och hängande öron - då har hon nog riktigt ont. Och frågan är då - hur är det andra dagar? Har hon ont då också fast inte mer än att hon klarar av att dölja det? Nja, jag tänker inte fatta några beslut förrän jag är säker. Jag älskar min fina tjej och kan inte ens för mitt inre föreställa mig hur det kommer vara att ta bort henne och säga farväl, men jag tänker inte låta henne lida. Det gör jag bara inte.
Suck. Det är svårt med djur.