Fick kalldusch idag när jag fick veta att killen jag haft kontakt med på senaste tiden igår blev överraskad av sin ex-flickvän och nu ska dom försöka igen. Deras förhållande har varit väldigt mycket upp och ner och han har mått dåligt en stor del av tiden som dom var tillsammans. Så gjorde hon slut. Och han träffade mig, och vi började ha kontakt. Försiktigt sådär, med tanke på att han fortfarande var sårbar. Enligt honom är jag underbar, rolig att vara med, kul, söt, varm och omtänksam. Men han är fortfarande känslomässigt fast i henne. Så när hon valsar in och visar sig från sin bästa sida, efter att ha varit borta en månad, så faller han dit igen, på två sekunder. Vad fan hjälper det då att jag är underbar, rolig, kul, söt, varm och omtänksam? Inte ett skit, tyvärr.
Samma sak hände i somras, under katastrofåret 2013. "Du är helt underbar". Ja, det vet jag att jag är. Men ändå blir det jag som står där ensam.
Wayne Goss, min favorit-makeupartist, bloggade igår innan han skulle på nyårsfest. Tydligen var 2013 ett dåligt år för honom också. Som för väldigt många verkar det som. Han berättade iallafall att han sett filmen The Holiday med Cameron Diaz, Kate Winslet, Jack Black och Jude Law. Han fastnade för en replik Jude Law's karaktär säger till Cameron Diaz' - "You are lovely." Och han tyckte att alla förtjänade att höra det av någon speciell i ens liv. Men det är ju just det jag får höra titt som tätt, så den imponerade inte på mig alls. Jag fnös mest. Men. Runt 1.01 h in i filmen sitter Kate Winslet's karaktär Iris och äter middag på en restaurang med en äldre man, Arthur, från filmindustrins gamla Hollywood, och när Iris berättar att hon försöker komma över sitt ex som precis förlovat sig med en annan kvinna utan att berätta det för henne, säger hennes bordskamrat följande;
"So he's a schmuck [...] He let you go. This is not a hard one to figure out. Iris, in the movies we have leading ladies... and we have the best friend. You, I can tell, are a leading lady. But for some reason, you're behaving like the best friend."
Tårarna börjar rinna nedför Iris kinder och hon säger att det han just förklarade fick henne att förstå mer än tre år i terapi nånsin gjorde. Att det han sa var briljant. Brutalt, men briljant. Och jag känner precis likadant.
Det är ju jag. Jag gör så. Jag sätter mig själv åt sidan för att andra ska må bra. Kanske så till den milda grad att den jag är intresserad av inte tror att jag är det, och därför inte tar mig på allvar. Kanske? Jag vet inte om det är exakt så det förhåller sig, men en sak är klar. Jag måste bli tydligare när det gäller att säga vad jag vill och vad jag vill ha och stå upp för mig själv. Och att jag behöver bli bättre på att sätta gränser och säga nej om jag känner att det kommer göra mig illa.
Nu är inte killen i fråga någon schmuck, långt ifrån. Förvirrad och ur balans, ja. Men absolut ingen schmuck. Det är bara det att jag tycker väldigt mycket om honom, och jag tror att vi hade kunnat ha det bra tillsammans. Men nu backar jag ett jag antal steg och så får han göra det han behöver göra. Och jag går vidare med mitt. Kanske finns det någon därute som tycker jag är underbar INTE bara för att han har något som strular i faggorna, utan för att han faktiskt vill vara med mig.
Återstår att se.
#VadÄrEnBalPåSlottet
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar