Jag känner mig kass. Så jäkla kass.
Jag tror på det här medicinbytet, jag gör verkligen. Jag ska bara klara mig ett par veckor till så tror jag att saker och ting kommer ljusna ordentligt. Men just nu mår jag allt annat än bra.
Det är otroligt hur olika mediciner påverkar en på olika sätt. Den här har jag haft innan och nu förstår jag saker som jag inte gjorde förra gången. Som att just den här gör mig arg, lättirriterad och aggressiv. Jag vill skrika och slå, bara få en ursäkt för att rasa ut. Minsta sak som går emot mig och så får jag kämpa för att inte explodera. Saker som i vanliga fall (vad fan det är nuförtiden egentligen) jag bara skulle rycka på axlarna åt gör mig skitförbannad och slagsmålssugen.
Sjukt. Men det är verkligen så.
Jobbigt värre när jag då måste skärpa till mig extra mycket för katten som mår dåligt och som bara är liten, liten. Och när vänner vill "reda upp" saker och ting, för att dom inte fattat hur dåligt jag mått och tror att "något måste ligga bakom". Ja, något ligger bakom. Jag försöker överleva. Jag har inte tid för drama, och jag verkligen inte lust på att lägga min värdefulla energi på "varför sa du så, det måste ligga nåt bakom". Dra mig fan baklänges, nej, det ligger inte nåt bakom. Bara låt mig vara.
Jag har sorterat bort de flesta som fungerar så. Som blir sura om man inte hör av sig tillräckligt ofta. Som ser fan på väggen var dom än tittar. För jag orkar inte bry mig på sånt oväsentligt jäkla "jag har för mycket tid på mina händer så jag hittar på saker i mitt huvud"drama.
Jag har en kvar dock. Vi redde förhoppningsvis ut saker i söndags och jag hoppas att hon förstår nu. För jag har fortfarande inte återhämtat mig och det fan nästan en vecka sen nu.
Det ska bli så skönt när mitt mående stabiliseras. Jag mådde ju mycket bättre för en vecka sen. Och nu är det smått katastrofalt. Trött på den här skiten, det är jag.
Men på måndag ska jag börja arbetsträna, och det ser jag ändå fram emot. Det gör mig gott att komma hemifrån och ha en plan varje dag, och att få lite rutin. Som det är nu känner jag nästan att jag deppar ihop över att bara gå hemma. Och själva jobbandet kommer nog gå bra för så länge jag är ute så kickar reservbatteriet in. Det är min stackars familj som får lida när jag kommer hem.
Nä, det är nog betydligt bättre om ett par veckor.
Hoppas jag.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar