Dagen börjar bra. Jag har försovit mig.
Stikks väckte oss båda klockan sju med en omåttligt stinkig bajspöl/hög på hallgolvet. Bara att pallra mig upp och plocka/torka/rengöra och sen gå och lägga mig igen. Vid det laget skulle jag upp en timme senare. Men då kunde jag inte somna om för hjärnan hade redan lagt in femte växeln och spann på för fullt. Vid nåt tillfälle måste jag ändå somnat för jag blev väckt av larmet, tryckte på snooze och somnade om. Detta skedde tre gånger. Helt okej trodde jag men icke. Min nya telefon snoozar bara tre gånger och någonstans räknade jag fel. Så jag vaknade med ett ryck klockan 09.35.
Nu har jag ju bestämt mig för att jag ska försöka ta det lugnt och inte låta mig själv öka upp tempot för mycket. Så jag har fattat det enhälliga beslutet att just idag börja en timme senare.
Något som oroar mig lite är att jag fått två fysiska tecken på inre stress tillbaka. Dels utslag på fingrarna som kliar, dels inflammationskänning i armbåge och handled.
Utslagen har kommit under natten för dom fanns där inte igår. Armbågen och handleden har jag känt av de senaste dagarna, dock är armbågen betydligt mer påtaglig idag. Jag har handledsskydd så det har åkt på men inget för armbågen.
Det är skitsvårt det här med inre stress. Yttre stress kan jag, åtminstone under kommande året, till viss del kontrollera eftersom jag ska arbetsträna lugnt och sansat och öka tempot bara när jag känner att jag är stark nog.
Inre stress däremot är sådant som jag själv inte kan identifiera. Jag tycker att allt känns bra. Jag är positiv och ser fram emot att få lite rutin på mitt liv igen och jag tror att det kommer pigga upp mig. Så varför signalerar mig kropp helt andra saker?
Jag tror att jag måste inse att jag frontar för mig själv. När jag får höra att "nu är det så här, det är bara att sätta igång" så gör jag det. Det finns inget val, jag bara måste, jag får helt enkelt bita ihop och bara göra det. Vad nu "det" än är för något. Och så kör jag fullt ut och stänger ute alla känslor jag än må ha om saken. Orden "jag måste" och "jag har inget val" är något jag identifierat som ledord i mitt liv. Kul.
Jag tror det är likadant med arbetsträningen. Jag undrar om jag egentligen inte alls känner mig så redo som jag har velat få det att låta? Inte är riktigt så superpepp?
Att jag frontar inför andra är ju en sak. Jag orkar inte gnälla hela tiden och folk vill inte höra gnäll heller. Det blir ju riktigt tråkiga samtal. När jag väl träffar folk så vill jag ha trevligt, inte spendera tiden med att räkna upp sånt som för tillfället inte är kul. Men att jag frontar för mig själv så pass att jag återigen får tillbaka fysiska symptom känns ju inte som rätt väg att gå.
Arbetsträna behöver jag. Jag tror att jag kommer att bygga upp resistens mot stressen allteftersom men bara om jag kommer igång igen. Lite som ett vaccin. Man får en pyttedos av själva viruset (?) så pass liten att kroppens immunförsvar kan hantera det, och så bygger man inom sig upp ett försvar mot själva sjukdomen.
Jag måste nog inse att det trots allt påverkar mig. Fast jag så gärna vill få det att se så bra ut. Speciellt för mig själv. Och att jag i det igenkännandet kanske kan slappna av lite och därmed lugna turbulensen i mitt inre.
Så min nya plan är följande:
1. Lära mig att dämpa mig. Jag måste inte vara colgate-smile och superpepp hela tiden. Jag ska bara vara som jag faktiskt är.
2. Lära mig av med meningarna "Jag måste" och "Jag har inget val".
3. Lära mig känna in mig själv. Är jag verkligen okej med det här tempot eller är det det vanliga "jag har inget val så det är bara att köra på" läget som har kickat in?
Så. Nu ska jag på ett icke-stressigt vis börja göra mig i ordning.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar