Det är faktiskt riktigt jobbigt. Alla känslorna bara vill och vill och vill medan förståndet och konsekvenstänkandet säger "näe, bättre vänta ett par år och dessutom, det är ju väldigt skönt att bara ha sig själv att tänka på". Jag pratar inte barn. Jag pratar katt.
Ja. Under min livstid har jag spenderat 30 av 32 år i samboskap med något djur. Katt och hund, till största delen. Det är tre månader sen Imma gick bort och jag sörjer henne fortfarande och kommer göra det ett bra tag till, och jag vill inte skaffa en annan hund förrän... jag vet inte riktigt när. När det känns okej antar jag. Men det tär på mig att inte ha djur i min närhet. Jag undrar om det är så här det känns för kvinnor som börjar bli sugna på att skaffa barn. Det suget känner jag inte av överhuvudtaget och börjar tro att jag kanske aldrig kommer göra det heller, men en katt... En katt är en möjlighet faktiskt. Absolut mer praktiskt att inte ha en, gud ja. Men det är så tomt här hemma.
Vi får väl se hur det löser sig. Ena timmen surfar jag runt på annonssidor och hittar diverse tillbehör som jag planerar ut i lägenheten och nästa lägger jag ner alltihopa och bestämmer mig för att köra på det vettiga kattfria alternativet. Tills jag inte kan hålla mig från annonserna och upptäcker nya små söta liv som skulle kunna flytta hem till mig. Ack ja. Vi får väl se.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar