Får man vara riktigt så söt? Jag vet inte det, helt ärligt. För jag kunde ju inte motstå honom.
Han är född och uppvuxen i Ystad, är för tillfället ca 10 veckor gammal och är minstingen i kullen. Sex hela ungar blev det och han var sist ut. Liten och tunn var han och när matte frågade veterinären om det skulle vara en bra idé att stödmata honom så svarade han att "nä, det är lika bra att ta bort honom istället". Tack och lov var matte inte ett dugg imponerad av det minst sagt oempatiska uttalandet så hon såg helt enkelt till att han fick sin tid med mammas mjölk som han behövde, och han har växt upp till en riktigt härlig liten krabat. Fortfarande mindre än dom andra men fullt frisk och väldigt levnadsglad. Hans historia tilltalar mig mycket eftersom jag själv har tagit hand om små katter på samma vis och vet hur mycket glädje det finns i att se dom växa upp och bli starkare och starkare. Riktiga små hjärtevärmare är vad dom är ♥
Jag började med att titta på Kattkommande syd och Föreningen Förvildade Katter med flera, eftersom jag alltid velat ge ett hem till något stackars liv som blivit utan. Men där gick jag bet. Man får inte ta katt ifrån dom och ha som ensamkatt utan då får man ta två, eller om man har hund i hemmet som kan komma överrens med katten, det går också bra. Två katter är inte aktuellt, speciellt inte med tanke på att vi inom två års tid tänker skaffa en liten hund också och en av varje räcker fullt ut. Sen känner jag som så här; jag vill ju ha en katt som vill umgås med mig. Tar man två kattungar på samma gång så bondar dom ju i första hand med varandra och då blir det ju inte riktigt den sällskapskatten jag tänkt mig. Bättre det går lite tid emellan dom två så man får chans att bygga en relation till dom. Så nä, någon hittekatt kunde det faktiskt inte bli.
Lille namnlös, som kallas Piff av nuvarande ägarna, är blandning mellan de två långhåriga raserna Maine Coon och Sibirisk Katt. Maine Coon känner jag till sen länge, dom fick jag upp ögonen för för en tio år sen. Stor, kan bli riktigt stor och har massiv lång päls. Dom ser mer ut som lejon i huvudformen än en katt med lång bred nos och kraftigt käkparti. Här har vi ett praktexemplar.
Dom är lugna och stabila djur, sociala och vill gärna vara nära.
Mamman är av rasen Sibirisk katt, en ras jag faktiskt inte hört talas om innan. Tydligen är dom en så kallad allergivänlig ras, och på en del hemsidor kan man finna uppgifter om att den Sibiriska Katten saknar ett protein, FEL-D, som då skulle innebära att katterna är sk "allergifria". Något vetenskapligt belägg för att dom saknar det här proteinet finns dock inte men ändå vittnar kattägare världen om att allergiker faktiskt ofta tål den här specifika rasen bra mycket bättre än dom tål andra raser. Vem vet. Men som man säger, "if it ain't broke don't fix it". I övrigt är även denna ras väldigt sällskaplig och det är vanligt att folk tycker den är mer hund än katt i beteendet. Dom följer gärna med på promenad i skogen, hänger med på uteserveringar och är gärna där matte eller husse är. Mycket trevligt tycker jag att det låter. Tänk om jag kan få ännu en katt som kan hänga med på turer i skogen precis som Saba gjorde, hur häftigt hade inte det varit?
Dom växer långsamt och är inte "färdiga" förrän vid fem års ålder. Honorna blir upp till 5 kilo tunga, hanarna upp till det dubbla. De är inte fullt så pälsiga som M.C. Lite kortare päls över kroppen, längre på svansen och en rejäl krage runt halsen.
Ska bli supermys...!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar