I natt jag drömde

Jag har stort förtroende för mitt undermedvetna. Det jobbar och står i fastän jag inte står där och drar i trådarna. Det sorterar mina upplevelser och balanserar upp mig, och saker som mitt medvetande inte har tid eller vilja att hantera fixar mitt undermedvetna med ett envist idisslande. Men den sista månaden har det visat sig att finns en sak som mitt undermedvetna har svårt att reda ut. Det kan inte förstå och kämpar nattligen för att komma underfund med problemet. Ena lösningen efter den andra lägger det fram och presenterar för mig för verkligheten, det som faktiskt har hänt, verkar det inte kunna greppa.

Jag har senaste månaden börjat drömma om att Imma kommer tillbaka till mig. Jag har drömt om henne hela tiden, men just dom här komma-tillbaka drömmarna blir allt vanligare. Immas död är alltså något som mitt medvetande förstår men mitt undermedvetna inte riktigt kan hantera. I natt drömde jag att jag kallade på henne från ett fönster, som man kallar på en utekatt. Det var mörkt ute, och jag kallade och kallade, och efter en stund kom hon travandes från ett skogsbryn. Jag blev alldeles till mig och sprang ner till bottenvångingen, rädd för att hon skulle hinna försvinna innan jag kom ner. Jag öppnade dörren och hon kom till mig, men hon verkade lite förvirrad, som att hon inte var säker på om hon ville komma in eller inte. Jag tog in henne och kollade henne och hon verkade okej, men hon hade ju varit borta så länge att jag var rädd att hon hade svultit. Jag började leta fram något hon skulle kunna äta och sen svävade drömmen iväg på annat håll.

Imma finns inte mer, jag vet det. Men mitt undermedvetna förstår inte varför hon inte är hos mig längre. Och dom här drömmarna gör ont, för lyckan jag upplever i drömmen där allt bara visat sig vara ett stort misstag fullkomligt krossas varje gång jag vaknar.

Älskade tjej, jag saknar dig.