Nu är den sista tråden till min gamla lägenhet klippt och med det så är vi alltså sambos utan återvändo - fast på ett bra sätt så klart. Lite vemodigt var det att lämna lägenheten för sista gången, jag tror det beror på att jag mådde så himla bra när jag bodde där. Inte för själva stället, men för att jag hade fått tillbaka livslusten och hittat glädjen igen. Sista året (sen jag började jobba) har jag mer och mer tappat den orken, och det var även för ett år sen som jag flyttade ifrån min lägenhet. Inte konstigt att jag känner sorg över att lämna den. Men den delen har ju bara med min utmattning att göra. Verkligheten är att jag har det fantastiskt bra. Jag har en pojkvän som verkligen ser mig och stöttar mig så gott han förmår, som är kärleken och solen i mitt liv och min allra bästa vän. Mitt hem har blivit ett riktigt myskrypin, det är precis som jag vill ha det och jag längtar hem nästan jämt för att där är så fint. Imma mår mycket bättre och har lagt på sig ett fint lager hull. Man får inte ont i händerna längre när man rör henne, skönt. Och jag har en julgran i mitt hem. Jag har det jättebra, och den vetskapen är bra att ha i bakhuvudet.
Tråkläsning jag vet. Dagbok som sagt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar