Illa illa

Kan ju börja med att rapportera att immunförsvaret fortsätter att inte göra sitt jobb. Två sjukdagar har det blivit i november redan, sjukperiod fyra på ett halvår.

Sitter och plottrar på mitt CV. Sist jag gjorde det var när jag sökte till nuvarande arbetsgivaren, och det är ju snart åtta år sen. Så jag känner mig lite rostig på CV fronten. Men det är intressant, det har hänt en del sen sist jag skrev om mig själv och mina bedrifter. Jag ser saker i ett helt annat ljus nu och är mycket bättre på att förstå vad jag EGENTLIGEN lärt mig på mina olika jobb.

Anledningen till detta är att jag insett att jag måste göra något åt min jobbsituation. Hade det varit som det borde vara så hade allt varit ok. Jag trivs, med både arbetet och mina kollegor. Vi hjälps verkligen åt, kan stötta och skratta med varandra och ventilera när det så behövs. Men arbetsbördan är åt helskotta för stor. Vi borde varit dubbelt så många som vi är och vi bara h i n n e r inte med. Telefonen ringer utan avbrott och vi har bara en telefon så gud vet hur många som försöker komma fram men som inte lyckas. Dessutom när det kommer folk till disken så får telefonen helt enkelt stå där och ringa för sig själv, för vi kan inte prata med två personer samtidigt. Det finns en massa saker runt om som är utöver en receptions vanliga arbetsuppgifter och det är detta som gör att receptionen negligeras. Detta borde inte överhuvud taget ligga på oss, det borde vara ett separat projekt som har helttidsanställda som kunde ägna sig åt b a r a det och inget annat. Som det är nu blir allt lidande, ingenting kan göras så att det blir helt bra utan allt blir sådär. Vilket känns som skit. Att vi sen inte har tid att ta rast, varesig en förmiddagskaffe eller riktig lunch - ja det är bara katastrof. Vi kör för fullt i nio timmar utan stopp och jag orkar inte. Jag orkar inte, orkar inte, orkar inte. En helt frisk person hade klarat av det ett tag men mig påverkar det väldigt snabbt. Jag är ett trött monster när jag kommer hem och jag känner att jag är på väg utför. Jag orkar inte träna som innan, och tvingar jag mig ändå så blir jag sjuk på en gång. Jag är svängig i humöret, eller kanske inte svängig lika mycket som bara låg. Har svårt för att släppa diskussioner och blir väldigt ledsen och sänkt över småsaker, något som inte släpper förrän jag sovit en lång natt. Skratt, glädje och muppighet (mina mellannamn) existerar inte så fort jag har jobbat ett pass. Det är allt som krävs för att jag ska gå ner mig.

Så. Jag måste göra något. För arbetssituationen på jobbet kommer inte förbättras snabbt nog för att jag ska kunna hålla ut. Jag behöver ett jobb där man får äta lunch i lugn och ro. Där man inte behöver springa från ena stället till andra utan faktiskt kan gå. Där man inte tvingas stoppa i sig en twix eller liknande för att man ska lyckas stanna kvar på fötterna och inte svimma.

Imma verkar må bättre. Hon orkar dampa igen, ett gott men ganska tråkigt tecken om man säger så. Men nu är hon satt på - hör på detta! - antidepressiva! En typ som ska fungera bra på hundar som har problem med stress. Jag väntar spänt på att se om hon kommer att bli bättre. Hoppas hoppas.

Nu orkar jag inte mer så jag slänger upp lite bilder istället.

Så även om saker känns rätt så jobbigt nu, så har jag en mängd positiva saker i mitt liv som gör allt värt mödan. Underbara vänner (Andrea, Karin, Malin, Pernilla) Imma, och störst av alla är min älskade sambo som får dra ett rätt tungt lass när jag har det jobbigt, och han gör det, även om det sliter på honom också. Dessutom är jag ruggigt snygg i min nya frissa och trivs väldigt bra i mina former som visas från sina bästa sidor (haha) i dagens mode. Åt helvete med ödmjukhet. Jag rockar! Hahahaha......