Igår var verkligen inte min dag. Jag mådde halvkasst fram till mitten på eftermiddagen och efter det hände saker som fick mig att utbrista Oj! stup i kvarten. Jag glömde saker, snubblade, tänkte fel och hade allmän otur med saker jag företog mig.
Så jag borde ju inte ha väntat mig något annat än att det skulle sluta illa när vi bestämde oss för att spela volleyboll på stranden i skymningen. Allt gick bra, eller ja, bra är väl kanske att ta i. Det går ALDRIG bra när jag och boll kombineras, men vi hade roligt i alla fall. Precis när vi börjar känna att vi hade lekt färdigt så trampar jag på något som gör v.a.n.s.i.n.n.i.g.t ont. Jag haltar/springer upp till en av resturangerna och sätter mig ner för att försöka se vad jag har under foten, men lyckas inte eftersom jag har sand på trampdynorna. En av servitriserna pekar oss mot toaletterna där vi hittar ett avsköljningsställe och jag sätter mig igen och försöker se. Vid det här laget gör det verkligen olidligt ont och jag börjar få panik eftersom jag inte kan se något i foten som jag kan ta ut - det gör bara ONT och bultar och sväller. Den gulliga servitrisen kom fram till mig där jag satt och frågade vad som hade hänt och hur det kändes och var det hade hänt. Efter min något skakiga berättelse - jag sprang på stranden, det stack till, gjorde ont och jag sprang upp från stranden - så sa hon att det förmodligen är en liten snäcka av nåt slag som ligger strax under sandytan på nätterna. Blir de trampade på så har de en tagg de sticker med för att klara sig undan. Väldigt ohyffsat tycker jag.
I vilket fall så verkade taggen inte vara kvar i foten och jag och lammet gick/haltade iväg till apoteket som ligger 20 meter från hotellet (puh). Väl där fick jag en salva att smörja på och antihistamintabletter att äta. Ipren skrev hon ut också haha.
Värre än så blev det inte. Vi åt en stund senare och då kändes det fortfarande lite ömt och idag har jag nästan inte känt av det alls. Och jag säger som lammet sa igår, "tur i oturen är något av det bästa man kan ha". Det är verkligen sant.
On a different note kan jag berätta att det här inlägget skulle kunna ha hetat "Inte utan mina puffar" också. Det är Andrea som kom med den kommentaren i dag när vi vandrade längs stranden. Det vågar som tusan och viftas röd flagg som varning för alla badare. Jag tittade ut över det vilda vattnet och sa "dit ut går i varje fall inte jag idag" och Andrea kontrar med "Nä, inte utan mina puffar!" Jag tyckte bara det var en störtskön kommentar :)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar