Ännu en dröm om Imma

Jag drömmer ofta om Imma, men nattens dröm var extra jobbig.

I drömmen hade jag lämnat in henne på djursjukhus för att hon hade blivit jättedålig. Sen gick dagarna. Jag hörde inget från veterinären och av någon anledning så hängde jag inte på telefonen. Drömidioti. När det i drömmen hade gått ungefär en månad så begav jag mig iväg till djursjukhuset för nu var jag tvungen att få veta vad som hänt Imma. Om hon levde eller var död.
Jag hittade till sjukhuset men väl där så sprang jag omkring genom våningarna, upp och ner för trappor, till vänster och till höger och tillbaka igen med växande ångest i bröstet. Alla våningarna liknade varandra men inget var skyltat eller utmärkt och jag ville ju bara veta!

Till slut kom jag i alla fall rätt och jag pratade med människan i receptionen. Något svar fick jag inte direkt utan hon skulle kolla upp saken. Vid det här laget har jag kraftig ångest och försöker förstå varför jag i hela friden inte har ringt tidigare. Hur kunde jag någonsin glömma bort min Imma i en hel månad och om hon nu lever ha lämnat henne där helt ensam? Men jag är övertygad om att hon är död. Någonstans är jag säker på det.

Plötsligt dyker någon upp och säger att ett filmteam från programmet Djursjukhuset undrar om dom får filma mig när jag får veta hur det ligger till. Jag morrar Nej! och något i stil med "håll dom borta från mig" för bara tanken på att bli filmad när jag får veta att Imma är död och jag bryter ihop är bara för mycket.

Folket i receptionen kallar mig och jag kommer fram till disken och helt plötsligt, där i dörren bakom receptionen, står Imma och tittar på mig med svansen svajande. "Hon har saknat dig" säger någon och mina knän viker sig och jag rasar ner i golvet och kippar efter andan medan tårarna bara forsar. Så är Imma framme hos mig och trycker in nosen under hakan på mig där jag ligger på alla fyra på golvet och jag lyckas resa mig upp. Så kramar jag om henne genom att lyfta upp framkroppen på henne några centimeter från golvet och håller henne nära, och tänker hur mycket jag saknat dom kramarna. Så underbart att hon inte är död.

Men hon är död och jag gråter. Igen.