Hepp. Nu är jag nog igång igen.

Efter väldigt aktivt bloggande i november bara dog skriv- och berättarlusten när december tågade in. Kanhända det berodde delvis på att novembervädret tyvärr till slut kom ifatt oss och det vackra höstvädret vi njutit av ett bra tag nu försvann. Regn, blåst och till och med storm har vi fått stå ut med sista veckan och faktumet slog ner som en hård örfil; mörkermånaderna är här.

Insikten om det sammanslaget med lite väl ivrig arbetsanda från mitt håll fick mig så att stupa förra veckan. Jag gick till jobbet, det ska jag jäklar i det göra om jag inte blir sjuk på riktigt a la ont i halsen med feber eller nån form av influensa. Men jag flexade en del och sov ett par timmar längre på morgonen och tog lång och stillsam frukost. Allt för att hålla stressnerven i chack.

I lördags kändes det bättre och jag pallrade mig iväg till gamla jobbets julfest (som jag snudd på bjöd in mig själv till) och jag hade riktigt trevligt. Efter maten vid halv nio var jag dock väldigt nära att ge upp och smita hem för jag blev så väldigt trött. Kände inte alls för att festa och bowla och rumla runt. Men Andrea som kände likadant, och jag vi gick upp en trappa och satte oss vid ingången där det var svalt och skönt och pratade en stund, och faktiskt så kom energin tillbaka. Så blev det bowling, lite prat här och där med olika folk som jag inte sett på ett bra tag. Allt mycket mycket trevligt. Men vid halv ett åkte vi hem i alla fall för då var vi nöjda. En tjugosjuåring, en nybliven trettioåring och en trettiotvååring. Aldrig trodde man väl dagen skulle komma när man självmant lämnade festen strax efter tolv. Men det är ju så skönt!

I hissen på vägen ner. Snälla Björn hämtade så jag slapp cykla i ovädret. Skelar mycket eller?

Andrea och (jag tror) Marcus. Skål skål.

Fröken Fotogenisk med gelehallon. Alltid nåt bus med den galna tösen.

Så väldigt bra på att fota är hon dock inte. Jag lägger till med snyggaste posen jag nånsin åstadkommit (har inte en fotogenisk cell i hela mig) och så fotar hon såhär. Det förtjänar ett Meh.

Kan ju passa på att berätta om mitt senaste i-landsproblem.

Väl framme i Malmö så upptäckte jag när vi skulle gå in att min lilla väska, som jag hade i den stora vita väskan, var borta. I den fanns visakort, körkort, läppstift och nagellack. Vi ringde kontoret men där fanns den inte. Dagen efter ringde jag taxibolaget och fan trot men en av nattens chaufförer hade meddelat att han hade hittat en väska i sin bil. Han var dock ledig så vi kom överens om att ses idag så jag kunde få mina saker för det var faktiskt min väska som hittats.

Hur glad var jag då? Mycket mycket glad faktiskt.

För några timmar dök han sen upp i närheten av där vi bor och jag mötte upp honom, ser att det är min väska, kollar innehållet och inser att allt finns kvar - utom mitt älsklingsläppstift. Jag tackar så jättemycket, ger killen en hundring för att han varit så hjälpsam och går hemåt.

Besviken.

Över att mitt läppstift är borta.