Nu är vi officiellt inne på sommarhalvåret och jag drar ett djupt lättat andetag. För det känns som att jag har gått och hållit andan, blundat och haft händerna för öronen under de här långa mörka vintermånaderna. Som att jag utan att ha tänkt på det har satt på mig skygglappar där i oktober nångång, uteslutit allt utom just det jag kunnat se framför mig och envist traskat ett steg i taget - varesig resten av världen snurrat eller ej. Envist vägrat erkänna att träden varit nakna. Att dagarna varit korta. Att mängden kläder jag haft på mig mångdubblats. Jag tror att jag på det mentala planet befunnit mig i ide, hur konstigt det nu låter. Men nu, idag, har vi åter halkat över på sommartid, och jag känner faktiskt en och annan fjäril i magen på tanken. Jag andas och känner mig snudd på gråtmild över det, som att jag någonstans misstänkte att jag nog aldrig skulle få andas igen. Det är kanske så jag ska beskriva hur jag känner mig när jag dippar ner i deppen. Andningsberövad.
Men nu var det inte ett deppinlägg jag skulle skriva, utan ett fyllt av tillfredsställelse och lugn. Lammet och jag har hittat vår drug-of-choice. Yoga. Det är nu fem timmar sen vi gjorde lite övningar hemma framför teven och jag känner mig fortfarande smått svävande. Som att jag fått en lugnande tablett av farbror doktorn ungefär, en sån där som man bara sitter och ler av, fast det är mitt eget system som bjuder mig på denna välmåendekänsla. Hur galet skönt är inte det så säg. Lite långsamma rörelser, repetitioner, djupa koncentrerade andetag och stretch stänger ute alla tankar som den mänskliga hjärnan inte kan låta bli att idissla på. Äntligen får hela jag - min kropp, mitt jag, min essens och själ - äntligen får jag en chans att mota bort stand-by läget som jag på nåt sätt hakat upp mig på. Min gud så skönt det är att bara få vara. Och så o-jobbigt saker känns efter vårt lilla pass. Som i dvala gör jag saker som jag annars drar mig för. Nu spelar det ingen roll vad uppgiften är, min hjärna bryr sig inte för den vilar. Och den tänker inte bry sig på småsaker. Håret tvättas och fönas och blev fluffigt, strunt samma. Sätt upp hela bunten i en snodd. Vaxar bort fjunen på överläppen. Hepp så var det klart. Jag gör ögonbrynen också. Jag är ju ändå igång. Hunden får lite massage, hon är ju inte ungdomen längre och stelheten i hennes muskler sitter längre nu för tiden. Hon ligger på sidan men vrider huvudet och ser mig i ögonen så länge det känns bra, men när jag flyttar händerna till skuldrans muskel så får jag en puss på handen och en menande blick. Öm där, lite för hårt. Fina tjejen, jag förstår säger jag, och går över till långsamma varma smekningar istället. Hon suckar och lägger ner huvudet, smaskar lite och blundar sen. Mysigt.
Jag ska bli min egen langare. En dos yoga per dag så endorfinerna sprutar rätt in i ryggmärgen. Eller var den nu tar vägen. Bra skit är det i alla fall och inte ett dugg hälsovådligt. Det är bara att köra på.
Nu har lammet kommit hem från träningen och han är lyrisk. Det var skönt att träna, behagligt och lugnt. I vanliga fall är träningen något som bara ska göras, precis som att det är en självklarhet att man borstar tänderna varje dag. Det är inte roligt men man gör det ändå. Men idag hade han en riktigt trevlig stund på gymmet. Vikterna kändes inte lika tunga, han blev inte lika anfådd och han kände inte alls att han bara ville stressa igenom passet för att komma därifrån. För att han var i må-bra-världen efter yogastunden hemma. Fantastiskt.
På Sverigehälsan där jag utbildade mig till Avspännings- och Stressterapeut fick vi höra om ett yoga-retreat som tidigare fanns i Kina. Dit kom folk med allsköns hälsoproblem och många av dom var sådana som fått höra att de inte skulle leva länge till. Som ett sista desperat försök när allt annat hade misslyckats grep dom efter halmstrån. Yoga morgon middag kväll. Fall av långt framskriden cancer drog sig tillbaka och människan fick leva vidare och moderna vetenskapen ryckte häpet på axlarna. De kunde inte förklara det. Men jag ska säga att jag tror på det. Vi är så övertygade att våra tankar och vårt medvetande är helt skilt från det här transportmedlet som vi tar oss fram i, alltså våra kroppar. Men den här upplevelsen jag fått idag visar ju på hur mycket jag själv kan påverka. Spänningen som konstant sitter fast i pannan är borta, och musklerna känns avdomnade. Jag är avslappnad, känner mig lugn och sitter här och skriver i en allmän välmåendekänsla. Tro fan att man kan bota sin egen cancer om det möjligtvis är så att man själv skapat en grogrund för den, omedvetet naturligtvis. Och naturligtvis finns det genetiska förutsättningar, det går inte att bortse ifrån. Men dom som blir sjuka, som inte har någon genetik i bakgrunden som spökar, hur har dom mått i sitt liv? Mår man dåligt och gör det under lång tid så bryts man sakta men säkert ner. Immunförsvar, hudproblem, smärta, sömnproblem och listan fortsätter i oändlighet. Efter 20 år kan jag mycket väl tänka mig att kroppen är i så dåligt skick att saker börjar gå riktigt snett. Då kommer cancer och andra storspelare in i bilden och då börjar det bli riktigt läskigt. Tänk en bil som gått utan service år ut och år in och besiktningarna har dessutom hoppats över. Hur skulle en sån bil se ut efter säg tio år? Stackars bil tror jag.
Vi kan nog påverka mycket vad gäller vår egen hälsa. Jag har bevisligen inte fattat poängen förrän nu och poletten trillar ner olika fort hos oss alla, och hos vissa tyvärr aldrig. Men det är aldrig för sent och 31 års ålder är faktiskt helt ok. Nu blir det omtanke till mig själv varje dag som gäller. Och till alla fina omkring mig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar