Dyr hund/billig hund på en och samma gång

Att jag aldrig kan lära mig att vara tyst. En vecka efter jag skrivit om hur duktig Imma varit på att strunta i kaniner så drar hon iväg, mitt på blanka dan framför nosen på okänt folk. Då blev jag rätt sne. När hon senare på kvällen tryckt i sig elva av sexton bitar riktigt dyr mörk chocklad med tillhörande presentask när jag och lammet var ute och skulle köpa mat, då blev jag riktigt arg. Ännu lite senare, efter jag lånat en bil, och vi satt i ett undersökningsrum och väntade på att kräkmedlet Imma fått sprutat i nacken skulle börja verka, ja då var jag vitglödgande rosenrasande. 2333 förbannade jäkla kronor åt hon upp för mig den dagen. Tvåtusen trehundra trettiotre kronor. Jävlar i helvete vad hon var billig just då. Hon vet om, hon v e t, att hon inte får, hon bara skiter i för hon tycker det är värt det.

Jag är emot våld i största allmänhet och definitivt när det gäller oskyldiga djur, men ojojoj sån lust jag hade att ge henne en knytnäve mitt i skallen. För det här var inte första gången. Nej, och inte heller andra. Utan tredje gången. Skillnaden var bara att det var så stor mängd den här gången, och för er som inte vet så kan jag nu passa på att berätta att hundar inte tål mörk choklad. Får dom i sig mer än en liten liten dos så blir det som gift för dom och utan behandling så kan dom dö. Så det är liksom inte som att man har ett val om huruvida man åker till veterinären eller inte. På jourtid dessutom, så klart.

Första gången var det hemmagjord chokladkola hon snodde från bordet. Skålen med kolorna åkte ner på mattan, min nya matta som jag köpt för 1800 spänn två dagar tidigare, så en bit av den slets också sönder. Min nya matta, hade alltså efter bara två dagar i vårt hem,  fått ett decimeterstort hål på sig. Kul. Då blev både jag och lammet så rasande så mattan har hon inte rört sen dess. DET var inte riktigt värt det.

Andra gången var det en Alladinask OCH en skål chokladkola. (Det var runt jultid och kanske ett par veckor mellan händelserna, därav all chokladkola). Mattan var dock orörd. Och så nu i torsdags då. Om hon bara visste hur lågt hennes marknadsvärde var just då så hade hon nog inte varit så lugn som hon var. Vi var trots allt hos veterinären och istället för kräkspruta så kunde hon fått en helt annat typ av spruta. Men. Nu var jag ju arg. Inte totalt besinningslös. Så det blev en kräkspruta.

Det känns som att varenda gång jag får lite pengar över så händer nåt med hundf*n och så var dom borta igen. Som att jag har ett konto där pengar mellanlandar en kort stund för att sen försvinna vidare till dit dom egentligen skulle. Dom var alltså aldrig mina från första början. Jag råkade bara i min enfald tro det en stund. 

Det var förresten min brors nuvarande dejtobjekt (vi kallar henne H) som kom och lämnade min mammas bil. Mamma var med men kunde inte köra efter ett par glas vin innanför västen, så H ställde upp som chaufför. Jag tror inte att jag skrämde henne alltför mycket. Jag försökte i alla fallgöra mitt bästa för att vara lugn. När jag är arg så är jag arg, och det kan jag inte dölja. Så med orden "Hej, Nina heter jag. Jaha, det här var väl inte det roligaste sättet att träffas på, jag är skitförbannad men det har inte med er att göra så det ska nog gå bra ändå. Tack så mycket för att du ville köra hit bilen". Bra, eller? Jag tror nog att hon tog det på rätt sätt för när jag skulle släppa av henne och mamma frågade hon om jag ville ha sällskap hos veterinären men jag tackade nej. Jag skulle ändå bara sitta och sura och det gör man bäst på egen hand utan att blanda in andra menade jag på. Hon skrattade och önskade lycka till.

Ett par trevliga kvällar och en dag fick jag och mamma tillsammans innan hon skulle köra hem igen. Tiden går alltid så fort när hon hälsar på.

I övrigt så känns det lite ensamt det här med att vara sjukskriven. Jag blir lite rastlös och vill göra saker och träffa folk, men folk är ju mest upptagna. Med jobb och sånt som livet egentligen består av. Inte för att jag orkar göra särskilt jättemycket, jag blir ju trött fort. Men en fika på stan klarar jag och det brukar göra mina hjärnceller glada. Men som sagt, jag är ju rätt ensam om att ha så här mycket tid på händerna. Så jag tänker mig att jag kanske skulle ta och pallra mig upp till stan en tur varje dag och ta med en bok. Träffar jag inte nån så kan jag sitta en stund och läsa på nåt café och titta på folk.Tur jag gillar att läsa för annars hade ju det där låtit lite lätt patetiskt. O lala, detta glamorösa liv.
Nu ska jag ta och fixa till ett par kjolar. Jag gillar dom men dom är alldeles för långa för mina korta ben, så dom blir inte snygga på mig. Men plockar jag bort en decimeter så blir dom perfekta. Tur jag är så händig. Ja. Just det...