Det är det jag börjar undra. För det är fan så det känns. Det finns ingenting, och jag menar verkligen inget-jävla-ting som är särskilt trevligt nu, eller trevligt alls för den delen. Allt är bara tråkigt, jobbigt, irriterande, tröttande, stressande, pressande eller bara ingenting.
Imma skaver på mig konstant. Är det inte oron över hur mycket pengar hon kostar varenda jäkla månad (som snurrar i mitt huvud HELA tiden) så stressar hon och vill göra saker HELA tiden. Man kan tro att hon ibland slappnar av men vänder jag mig och tittar på henne så nog fan ligger och bara stirrar på mig och väntar på att jag ska röra mig så hon kan flyga upp och försöka få mig att aktivera henne. Jag orkar inte med henne mer. Och, jo tack, nog fan finns det dåliga samvetet HELA tiden.
Och så mitt förhållande som känns mer som en belastning än som något stöd. Den här människan som jag nu bor med som nästan varje dag på något vis går mig på nerverna på ena eller andra sättet. Som jag känner nästan ingen som helst kontakt med eller känsla för och vi bara glider längre och längre ifrån varandra. Och varför? För att jag inte har något positivt i mig överhuvudtaget. Ingen glädje, ingen energi och ingen lust överhuvudtaget. För något. Och när jag tar mig i kragen och gör något ändå så blir jag i princip husbunden en vecka efteråt för den lilla energi jag lyckats uppbåda bränns på bara några timmar. Men den tar flera dagar att bygga upp. Under tiden är jag utmattad så till den grad att bara en promenad med hunden gör mig anfådd och ansträngd. Inget någon säger eller gör kan jag uppfatta som roligt för allt är bara så totalt ointressant. Och med den tröttheten i bagaget kommer lätt konflikter och konflikterna kommer allt oftare. För saker som i vanliga fall hade kunnat hanteras på ett lugnt och sansat sätt i stället för en timmes hetlevrad anklagelse-diskussion. Som helt enkelt aldrig hade blivit en sak från första början om vi båda två inte vore så utslitna.
Vi brukade ha så roligt. Jag har för länge sedan sagt till flera att han verkligen är min bästa vän och min älskare i ett och samma paket och hur fantastiskt är det inte att jag har fått träffa honom. Vi brukade skratta ofta och jag ville inte göra saker utan honom för allt var så mycket roligare när han var med och nu är det som bortblåst. Jag vet att han känner likadant. Den spralliga, sprattliga, glada, skrattande, busande, vettiga med glimten-i-ögat Nina han lärde känna är inte den har nu finner sig dela lägenhet med. Snacka om att ha blivit utsatt för falsk marknadsföring. Alla de kvaliteer som vi kände band oss samman syns inte längre, men olikheterna svider som brännsår. Löjliga, löjliga olikheter.
Den jag var när vi träffades har blivit undangömd och nertryckt och istället är jag nu ett tomt skal som kämpar sig igenom dagarna bara för att överleva. För något liv är det inte jag har längre. Inga känslor, ingen lust, ingen passion och absolut inget-jävla-ting att ge och vad fan är det för liv att ta sig igenom. Däremot är jag arg och därefter så fruktansvärt ledsen och jag sörjer mig själv som om jag vore död för jag hittar inte mig själv någonstans. Vad är det för mening. Vad fan ska det egentligen vara bra för.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar