Jag hinner inte med allt som händer. I förra inlägget skrev jag en lista på saker som jag skulle skriva om, och nu har det hänt ännu mer saker, som nog bör läggas till listan. Men hur ska jag hinna med? Sluta tänka och börja göra bara, fast kanske lite i kortversion.


1. Nya arbetsplatsen. 

Ett gym i Lund, där jag inte längre är kvar pä grund av strul med aktivitetsstöd/arbetsförmedlingen. När man får aktivitetsstöd är man inte berättigad någon ledighet, alls. Så den resan jag och min mamma sparat ihop till under hela det gångna året skulle alltså inte beviljas. Nå, nu är jag trött på att bli styrd och ställd med, så jag valde att kliva av aktivitetsstöds tåget. Tack och hej, nu löser jag det här själv. Hur, det vet jag inte riktigt än, men att kliva på den raka och rätta vägen har än så länge inte gett mig annat än ont. Nu ska jag låta hjärtat få vara med och styra i de besluten, och kanske göra saker utan fullt skyddnät även om det känns otryggt. Trygghet har som sagt inte gett mig något gott i alla fall. Mer än att hålla mig vid liv. Levande har det faktiskt inte hållit mig.

Nya arbetsplatsen skulle jag prata om, men det finns inte så mycket att säga under omständigheterna. Förutom att jag trivdes väldigt bra där, både med folk och fä (kunder och kollegor ;) )


2. Singel - lammet är alltså ute ur bilden

Lammet och jag fattade det gemensamma beslutet att det var dags för oss att bryta upp. Detta skedde på en väninnas födelsedagsfest i början på juni, väldigt odramatiskt och väldigt vänskapligt, som allt alltid varit mellan oss. Vi umgås fortfarande och pratar ofta, och det kommer förhoppningsvis fortsätta så också. För bästa vänner har vi varit, och det var kanske det vi borde ha varit från början. Eller så var det min utmattning nr två som tog sönder oss sakta men säkert. Svårt att säga säkert och vi kommer nog aldrig veta, men livet har tagit en ny vänding och vi känner båda att vi är nöjda med hur livet artar sig. Även om det varit en turbulent sommar för oss båda. Singellivet kan vara brutalt. Jag hade glömt det.


3. Singellivet är skitkul

Alltså, ja. Delvis borde jag kanske säga, singellivet är DELVIS skitkul. För ibland är det inte alls kul. Men friheten är underbar. Att på impuls kunna dra iväg bara för att man vill, på whatever som dyker upp i ens väg. Att inte behöva tänka på att ta hänsyn till någon annan, mer än allmänt vett menar jag. Det är skönt. Förklaring till ovan negativitet kommer snart.


4. Flyttar ihop med en tjejkompis

I ännu en etta, en som är ännu mindre än den jag hade med lammet. Två tjejers garderobsbehov är dessutom inte att leka med. Kompisen blev singel i samma veva som jag, så vår sommar har varit turbulent to say the least. Men det går bra, och vi har mycket roligt. Det är skönt också att inte bo ensam, för ensamneten kan jag känna av ibland, och ibland är den inte rolig. En kväll då och då för mig själv har jag inget emot, det är till och med skönt. Men mer, då blir det tråkigt.


5. Fan. Det första jag gör är att kära ner mig i någon helt olämplig (bra jobbat Nina, verkligen)

Hm. Mycket känslor i den här frågan och jag vet inte riktigt hur jag ska lyckas knyta samman det hela. Men jag börjar helt enkelt från början, det brukar lösa sig då. 

Så. Alltså. Det började på midsommarafton. Eller nej, jag orkar faktiskt inte gå igenom hela sommarens händelser. Jag har precis börjat få ordning på mig själv och de här ostyriga känslorna, så jag ska inte rota för mycket i det. Men lite kortfattat så hände det här; 

Jag träffade en kille som inte var helt ledig. Han jagade mig och jag, något förvirrad över hans civiltillstånd, började få upp ögonen för honom och, hur ska vi säga... föll till slut till föga. Heh. Inte mer med det tänkte jag, och efter ytterligare en natt där åkte jag hem. (Under dessa två dagar blev jag varse om att han faktiskt var i förhållande, så min förvirring över den frågan skingrades snabbt.) Han var väldigt ärlig med hela, och jag åkte hem och tänkte inte mer över saken. Så döm om min förvåning när jag kollar min facebook och där finns meddelande från honom. Den var stor.Förvåningen alltså. För min del var händelsen redan glömd, men här kom en fortsättning och pockade på min uppmärksamhet. Och jag kunde inte stå emot.  Och så fortsatte det, kväll efter kväll. Men så en dag berättade han att vi nog var tvungna att avsluta vår lilla affär, eftersom det nu blivit bestämt att han och hans flickvän skulle köra på. Detta besked, som jag vetat om skulle komma, på inga sätt blev jag ledd att tro något annat, gav mig obehag i solar plexus. Det är inget bra tecken. Det betyder att jag blivit känslomässigt berörd, och det utan mitt medvetandes tillstånd. Hur kunde det hända? Jag hade ju koll... Nåja. Som saker sen föll sig, så tog det inte slut där. Deras re-union drog ut på tiden, och däremellan kunde vi inte hålla oss. Från att umgås. Mysa. Ligga sked och titta på film, kramas. Pussar på pannan. Allt sånt som man absolut inte ska hålla på med om man vill hålla saker känslolöst. Och jag körde på, i full ånga, rätt in i slutstationen.  

Vi pratade om situationen, han och jag. Jag fick krypa till korset och erkänna att läget inte bara var fun and games längre och ja. Låt oss bara säga att vi skiljdes som vänner. Men det har inte varit lätt att släppa. Så första delen av sommaren och singellivet var fantastiskt kul, roligt och inspirerande. Andra halvan har mest varit jobbig och dom roliga stunderna har avlösts med ångest och hästsparkar i solar plexus. En dag på gymmet blev det så illa att jag fick gömma mig i chefens rum med tårarna rinnandes. Men det där var en lite överdriven reaktion tycker jag nog. Helt allvarligt, det är inte så jag brukar bete mig. Men se där, ännu en gång lyckades hjärtat tränga undan hjärnan och kräva sin plats. Väldigt konstigt för mig som är så van vid att styra allt via hjärnan och förnuftet. Som en jäkla robot. Men det funkar tydligen inte så bra längre. Nu är det hela i alla fall över, och jag sitter kvar med saknaden. Saknaden av vänskapen och sällskapet vi hade av varandra. Sparkarna i mellangärdet har bytts ut mot en dov, lite odefinierbar känsla i bröstet, som mest bara sitter där. Och gör sig påmind. Men även det ska väl gå över. 

Lyssnar mycket på Christina Perri och hennes låt Distance. Speciellt andra versen klingar rätt hos mig.

"And please don't stand so close to me

I'm having trouble breathing

I'm afraid of what you'll see right now

I give you everything I am

All my broken heart beats

Until I know you understand"

Ja. Det jag skrivit blev längre än jag tänkt, och ändå är det bara en bråkdel av den känslomässiga berg och dalbana jag gått igenom. Alla meddelanden fram och tillbaka, träffar som varade längre och längre och till slut erkännandet om att saker gått längre än dom egentligen fick. 

Den här låten beskriver väldigt bra hur det känns efter ett uppbrott. Förvånande nog så blir jag inte gråtmild när jag hör den. Mer bara stillsamt konstaterar att ja, så är det ju. Just nu. Texten finns i videon. 

Nå. Nu tänker jag inte skriva mer om den här saken. Det är över och förbi och jag har lärt mig en läxa. Hoppas jag i alla fall.


6. Skottland närmar sig igen

Ja och har redan varit i skrivande stund. Men den resan kan ju förtjäna ett eget inlägg.


7. Jag vill iväg

Det kanske blir redan nästa vecka. Min "sambo" är i Frankrike sen en dryg vecka tillbaka och kanske joinar jag henne där. Eller i Spanien. Jag vet inte, och det är helt underbart.