Jag har tänkt på bloggen säkert varje dag men ansträngt mig till det yttersta för att stänga dom ute. Tankarna alltså. Men dom har varit ytterst påträngande och därmed ganska stressande, så nu tar jag mig i kragen.
Det har ju hänt en del sen sist. Dels var Nebbe och jag i Tunisien och träffade hans pappa. Det var första gången på 23 år som dom sågs så vi hade sprittande nerver i maggroparna båda två när vi var på väg. Kanske mest på Nebbe dock, för jag var så fokuserad på att vara stöd till honom så jag hade ingen tid över till att tänka på annat.
Men all oro var i onödan för alla var jättetrevliga och gulliga, och Nebbes pappa hade blivit en riktig mysgubbe på äldre dar. Frid och fröjd i allt faktiskt, utom i det faktum att jag blev ap-sjuk redan andra dagen och i princip släpade mig genom veckan. Har aldrig tidigare hostat så som jag gjorde där och inte fan hade dom medicin som hjälpte. Ena skräpmedicinen efter den andra. Suck.
Väl hemma tog det ytterligare tre veckor innan jag till slut var av med all sjukdom och vid det laget var jag väldigt trött och ganska ledsen på att hela tiden bli nedslagen. Men det är över nu och jag har kommit igång med träningen så smått. Lite för smått i ärlighetens namn men skam den som ger sig.
Den fjärde augusti fyllde vi ett år tillsammans och det firade vi med att äta på St Michaels i Lund. Det var massa gott och vi njöt för fullt. Men vi var nog överrens om att det inte kändes så där fasligt konstigt, eller speciellt liksom. Det låter negativt, men det är inte så jag menar. Det är bara så att det liksom för oss känns som en självklarhet att vi fyller ett. Vi har inte kämpat ett dugg för att klara oss dit utan bara mått bra hos varandra, haft det bra hos varandra. Men visst är det underbart, jag njuter av mitt lamm varje dag, även om jag kanske fräser då och då också ;)
Bilder kommer snart!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar