Jag blir så upprörd

Ibland när jag inte har något bättre för mig så kikar jag in på blocket.se och ser vad för nåt kul man kan hitta. Förr eller senare söker jag mig fram till hund och katt sidorna, inte för att en ny familjemedlem finns på agendan utan bara för att, tja, inte vet jag, för att det är mysigt att se bilder på söta valpar helt enkelt.

Det dröser av blandraser till höger och vänster, de flesta av småhundstyp som shi-tzu, yorkshireterrier, chihuahua, dvärgpudel och så vidare.
Man kan tycka både det ena och det andra om det här med blandrasavel, själv är jag inte direkt för det. Men jag är faktiskt lite kluven i frågan. När det gäller stora hundar, främst av brukstyp så tycker jag att det är rent idiotiskt att pussla kors och tvärs utan hänsyn till inneboende genetiska egenskaper. Men tittar vi å andra sidan till de små sällskapshundarna så skulle jag inte vara lika tveksam till att själv köpa en blandras. Så länge föräldrahundarna är friskförklarade och "uppfödarna" tagit det hela på allvar så skulle det kännas helt ok. Dubbelmoral? Ja, förmodligen. Det är inte omöjligt att det blir en liten sällis längre fram i tiden så då får vi väl se vad det blir för något.

Det var dock inte dessa funderingar som gjorde mig upprörd. Det är alla dessa annonser på unga hundar allt från 16 veckor till 18 månader som "nu måste komma till ett nytt hem på grund av tidsbrist". Men va fan. Vaddå tidsbrist? Var det månne lite jobbigare än väntat att ha hund? Biter den sönder mattes märkesskor? Drar den i kopplet och behöver komma ut och rastas? Är den inte bara liten, gullig, ullig och kelig hela tiden? Hm? Jag kan bara inte förstå hur man kan lämna ifrån sig en familjemedlem. Jag menar inte att alla gör det hjärtlöst och kallt, det finns de som faktiskt är ledsna över det, men jag förstår ändå inte hur man kan göra det.

Jag har haft mycket jobbigt de senaste tre åren och tro mig, tanken på att lämna bort Imma har slagit mig, om än bara på foder, men trots allt har tanken slagit mig. Men jag har inte kunnat. Kan inte kan inte kan inte kan inte göra det. Hon är en del av mig, en del av min själ min essens. Det har varit vi nästan alltid och allt har vi gjort tillsammans.

Sen finns det ännu en aspekt på det hela. OM det nu är så att man har tagit på sig ett ansvar som man sen inte klarar av att leva upp till, som att hunden visat sig ha ett väldigt aktiveringsbehov som man själv inte alls känner att man kan leva upp till - ja, då kanske det är bättre för hundens skull att den får komma till någon som är bättre utrustad att ge den en bra liv. Jag har träffat på livsglada hundar som får leva i tristess med max tre korta koppelpromenader om dagen, när de mycket hellre hade varit ute och spårat, kört agility och sprungit i skogen flera timmar i sträck. Det krossar mitt hjärta och jag vill bara grabba ta i kopplet och ta med mig hunden hem. Men så ser ju inte verkligheten ut. Imma hade nog blivit skitsur för att nämna en sak.

Summa. Ingen problematik är ensidig och mycket tål att funderas på. Men mitt frågetecken gäller främst de som lämnar bort en valp de haft bara några månader. Där känns det verkligen som om att ett impulsköp ligger bakom. Att impulshandla de där snygga jeansen är en sak, det gör ingen skada förutom kanske i plånboken. Men levande varelser är inte något som ska utsättas för dumma människors dumma impulser.